Det känns fortfarande svårt... Inatt kunde jag inte sova, så fort det blev mörkt och tyst kom tankarna, bortglömda minnen från förr vaknade till liv och jag kunde höra hans röst i huvudet. Det slutade med att jag startade en film bara för att kunna få sorgen att dämpas.
Det är konstigt... Att trots att vi inte stått varann så nära de senaste åren, så kom det som en smäll i ansiktet när beskedet kom.
Sista tiden hade jag och pappa ständig telefonkontakt, bara för att uppdatera varandra om läget.
Igår skickade jag honom ett sms från jobbet och förklarade vad som höll på att hända (Jennie, fina Jennie, var Pelles svärdotter. Jag jobbar med henne så hon kunde berätta för mig). Strax därefter åkte han till Pelle.
Bara någon timme senare var det över. Aldrig kunde vi föreställa oss att det skulle gå så himla fort.
Jag vet precis vad du menar, det har kants ganska olustigt hela dagen. Jag har anda inte sett honom pa kanske tio ar, men det ar sa fruktansvart manga minnen, man har ju sprungit in och ut ur det huset typ jamt. och jag kan inte komma pa ett enda daligt minne. Se till att halsa Anna, och speciellt Patrik.
SvaraRadera